دراسة لسانية في تجليات المنجز الدلالي برواية " فوق جسر الجمهورية" لشهد الراوي / A Linguistic Study in Manifestations of Semantic Achievement in Shahad Al-Rawi's Novel "Above the Republic Bridge"
Abstract
ملخص البحث:
لعل القارئ العربي يدرك إن الفن الروائي ليس بجديد على الثقافة العربية ولاسيما عندما ندرك إن أوليات هذا الفن قد استولدت في نتاجات البنى الأصيلة بشقيها الكتابي والشفاهي. اعتمد البحث منهجاً تحليلياً يستنطق مقومات الخطاب؛ لتوصيف إنجاز الرواية فهي تستولد لحظات إبداع متنوعة؛ لأن رواية فوق جسر الجمهورية لشهد الراوي رواية أزلية حاضرة زماناً ومكاناً، لا تخضع أحداثها لظروف معينة، ولا ينتمي شخوصها لفئة معينة، ويهدف البحث إلى انتزاع حقيقة الخطاب من ذات متحضرة تستوعب الآخر، وتحتويه عبر لغة لا يجد التوصيف ملاذاً، بل الحكي عبر استباقات لا تقع خارج المألوف. ومن أهم النتائج التي توصل إليها البحث: إننا إذ نتحدث عن عوالم الرواية العراقية الخفية، لا نعني بذلك إننا نؤسس لعلم مجهول أو قيمة مندرسة، إنما نحاول أن نجلي أبعاد المعرفة المرجعية، وندحض رؤيا عالم التجهيل الذي يحاول البعض فرض هيمنتها على التأسيس والتوجيه لفكرة الثقافة العربية، ولا سيما نحن نعرض لعالم جميل حافل بحكايا الفرح والخوف، وحكايا الحزن والموت، وبعضاً من تجليات المسقبل التي تصنع الاختلاف في بيئة مغايرة، تصطبغ وجودها بصبغة الاندهاش الذي قد يجر وراءه كثيراً من السعادة، وأن الرواية تتقبل الزمان الفلسفي بوعي عميق؛ كي يذهب بك إلى زمان آخر يولد من رحم الحزن الطاغي، وأنها انطولوجيا أنّها تجعل الواقع واقعة شعبية غرائبية تمنح سطوة الأيقونة مرجعية لغوية تتوغل في تصور الأنوات بعيدة عن متقبليها.
الكلمات المفتاحية: اللغة، مناجاة، الصوت الداخلي، الدالات المركزة.
Abstract:
The Arab reader is likely aware that the art of the novel is not new to Arab culture, especially when we consider that the foundations of this art form were conceived within authentic Arab narrative traditions, both written and oral. This study adopts an analytical approach that examines the components of discourse to describe the novelistic achievement, as it generates diverse moments of creativity. For example, Shahd al-Rawi’s novel Above the Republic Bridge is a timeless work, rooted in both time and place. Its events are not bound by specific circumstances, and its characters do not belong to any particular social class. The research aims to extract the essence of discourse from a civilized self that embraces and accommodates the Other through a language that seeks refuge not in mere description, but in narration grounded in anticipations that never depart from the realm of the familiar. One of the most important findings of the study is that when we speak of the hidden worlds of the Iraqi novel, we do not suggest the establishment of an obscure science or the recovery of a lost value. Rather, we seek to clarify the dimensions of referential knowledge and challenge the worldview of ignorance that some attempt to impose on the foundations and direction of Arab culture. This is especially significant given that we present a vivid world filled with tales of joy and fear, accounts of sadness and death, and glimpses of a future shaped by difference—within an environment imbued with a sense of wonder that may carry with it great happiness. The novel, moreover, embraces philosophical time with deep awareness, transporting the reader to another temporality born from overwhelming sorrow. In its ontological depth, it transforms reality into a popular yet unfamiliar event, granting the icon a linguistic reference that penetrates the consciousness of selves far removed from its immediate audience.
Keywords: Language, Soliloquy, Inner Voice, Central Signifiers
Abstrak:
Mungkin pembaca Arab menyedari bahawa seni novel bukanlah sesuatu yang baharu dalam budaya Arab, terutamanya apabila kita memahami bahawa unsur-unsur awal genre ini telah lahir daripada hasil struktur budaya asli, sama ada dalam bentuk tulisan mahupun lisan. Kajian ini menggunakan pendekatan analitis yang meneliti unsur-unsur wacana bagi menghuraikan novel, yang melahirkan pelbagai detik kreativiti. Hal ini kerana novel Fawqa Jisr al-Jumhūriyyah karya Shahd al-Rāwī merupakan sebuah karya lestari. Ia hadir merentas masa dan tempat; peristiwanya tidak terikat kepada keadaan tertentu, dan watak-wataknya tidak tergolong dalam kelompok sosial yang khusus. Kajian ini bertujuan menyingkap hakikat wacana yang lahir daripada kesedaran budaya yang matang. Budaya yang mampu memahami dan merangkul kehadiran pihak lain melalui bahasa. Novel a tidak bergantung kepada deskripsi langsung, sebaliknya menampilkan penceritaan melalui teknik pendahuluan peristiwa yang masih berada dalam lingkungan yang lazim. Antara dapatan utama kajian ini ialah bahawa apabila kita membicarakan dimensi tersembunyi dunia novel Iraq, hal ini tidak bermakna kita sedang membina suatu disiplin yang asing atau menghidupkan nilai yang telah luput. Sebaliknya, usaha ini bertujuan menjelaskan dimensi pengetahuan rujukan serta menolak pandangan yang mengaburkan kesedaran budaya, yang cuba dikenakan oleh sesetengah pihak dalam pembentukan dan pengarahan gagasan budaya Arab. Kajian ini turut memperlihatkan sebuah dunia yang indah dan sarat dengan kisah kegembiraan dan ketakutan, kesedihan dan kematian. Ditambah dengan beberapa gambaran masa hadapan yang membentuk perbezaan dalam persekitaran yang berbeza, yang kewujudannya diselubungi rasa kehairanan yang berpotensi melahirkan kebahagiaan. Novel ini juga menanggapi konsep masa secara falsafah dengan kesedaran yang mendalam, membawa pembaca ke satu dimensi masa lain yang lahir daripada kesedihan yang mendominasi. Dari sudut ontologi, novel ini menjadikan realiti sebagai suatu peristiwa rakyat yang bersifat ganjil, lalu memberikan kuasa simbolik kepada ikon sebagai rujukan bahasa yang menyelami gambaran identiti diri, jauh daripada penerimaan langsung khalayaknya.
Kata kunci: bahasa, monolog, suara dalaman, penanda terfokus.




.jpg)

